Andhämtningen är ansträngd, packningen tung. Blöta kängor letar bästa vägen uppför i de steniga branterna. Inte en spång så långt ögat når, bara subtila stigar trampade av renar och andra djur. Sareks vidunderliga höstlandskap breder ut sig mil efter mil.

I början av september sveper hösten in och målar fjällhedar, dalgångar och högfjäll med dramatiskt sprakande färger. Vissa morgnar gnistrar rimfrosten i det rubinröda ripriset och fjälltopparna lyser vita. Det är andlöst vackert. Luften är kall och klar, himlen oändligt blå. Andra dagar ligger dimman tung i dalgångarna. Av fjälltopparna syns intet.

Det är hög tid för Laponia Adventures höstvandring i Sarek. Fjällguiderna Christian Heimroth och Mirja Andersson har noga förhört sig om sina deltagares fjällvana och kondition, innan de gett klartecken för en plats i gruppen. Den här veckolånga turen är inget för söndagsflanörer. Tvärtom. Här tarvas uthållighet, bra flås och ett visst mått av jävlar anamma.

-Det krävs vandringsvana för att alls uppskatta den här turen, helst också erfarenhet av att tälta och bära tung packning i varierad terräng. Man ska nog veta vad det handlar om, hur det är att knalla på dag efter dag, säger Christian Heimroth, som är utbildad naturguide och har anordnat turer i och omkring Världsarvet Laponia sedan 2004.

Räkna med strapatser

Att bära sin packning på en tur som denna innebär verkligen att kånka på allt. Kläder, tält, sovsäck, kök, bränsle, hygienartiklar och andra pryttlar man inte vill vara utan. Plus veckans mat, vars vikt guiderna ser till att fördela mellan deltagarna. Vågen brukar hamna på mellan arton och tjugotvå kilo, vilket är rejält tungt när stigningen är brant och vältrampade leder helt saknas.

-Det brukar ta två dagar för kroppen att acklimatisera sig till den tunga packningen, konstaterar Christian.

Sarek har inga tydligt markerade leder, inga broar, inga stugor. Här är inget tillrättalagt för vandrare. Några andra alternativ än att vada över de strida jokkarna finns inte. I praktiken innebär det att man vackert kan få vänta, ibland flera dagar, om vattenståndet är för högt och risken för stor. Även om vattenflödet avtar kan det ändå vara skrämmande att ta sig över. Att vandra i Sarek kräver en viss strapatsberedskap. Det går inte alltid som planerat.

Den första snön brukar lägga sig på topparna i början av september och höstfärgerna
når sin kulmen. Foto: David Björkén

Historielektion med hisnande tidsperspektiv

Efter tre dagars vandring genom Rapadalen, de storvuxna Sarekälgarnas hemvist, väntar en vilodag i Snavvavagge. Utsikten är milsvid. Härifrån kan man följa älg med blicken, och kanske andra djur, om man har tur.

-I Rapadalen är det fokus på älgarna och vi pratar mycket om hur området nyttjats genom århundraden, om renskötseln, det samiska och om nybyggartiden, berättar Christian.

Vandringen blir också en odyssé genom den geologiska historien. Det är fascinerande att börja lägga märke till och själv förstå hur området karvats fram under miljontals år, då istider och isavsmältningar avlöst varandra. Tidsperspektivet är hisnande. Efter ett tag sjunker ännu en insikt in. Här finns bara fåtaliga spår av människors framfart och de som finns framkallar mer vördnad än bestörtning.

-Världsarvet är verkligen Sveriges vildaste område där det är uttalat att allt ska bevaras så ursprungligt som det bara kan, säger Christian.

Leva med blöta fötter

Samtalsämnena i gruppen pendlar oftast mellan högt och lågt. Man hinner komma varandra nära på kort tid då man delar eld och vedermödor.

Det brukar bli mycket snack och ofta djupa diskussioner, allt från världspolitik till tips och tricks hur man mår bra trots genomblöta fötter.

Just blöta fötter är ett kapitel för sig. Oavsett hur välsmorda och polerade kängorna än är så kommer fötterna att bli blöta. Första dagen.

-Det känns tungt ta på sig blöta strumpor och skor på morgonen, men det är ingen idé ta på sig de torra strumporna ur packningen. Här är vi alla verkligen utanför vår komfortzon, konstaterar Christian.

Maten sätter piff på regntunga dagar

När solen skiner över Bielavallda leker livet. Då är verkligheten precis lika fantastisk som turistbroschyrernas färgmättade finvädersbilder. Det ena mäktiga panoramat avlöser det andra.

-Det är ingen konst att vara guide en fin dag, men när man stöter på regnväder med dålig sikt och allt blir fuktigt blir det mer kämpigt att hålla humöret uppe. Då får man försöka ha glimten i ögat, säger Christian.

Guiderna har ett universalknep som går hem i alla väder. Maten. Av industritorkat käk syns inte ett spår. Christian och Mirja sätter en ära i att kocka ihop måltider av hemmatorkade delikatesser från Jokkmokks lokala råvaror, som suovasrökt renkött och fjällfisk. En sådan måltid brukar få upp mungiporna på den som råkat halka ner i en humörsvacka.

-Maten är jätteviktig. Har det varit riktigt tungt höjer maten den positiva stämningen i gruppen. Ibland får man också vara beredd att omfördela packning och hjälpas åt, om någon har det extra tufft.

Segerkänsla trots stumma ben

Sarekturen börjar med helikoptertransport från Kvikkjokk till Rapadalen, vid gränsen av Sareks nationalpark, och avslutas efter åtskilliga mils vandring i Saltoluokta. Sista dagarna börjar gruppen vara sugna på att komma i mål. Känslan av att ha klarat av något tillsammans växer till en tillfredsställande segerkänsla. De dagliga rutinerna har satt sig och alla hjälps åt. På stumma ben stapplar man fåordigt de sista kilometrarna till fjällstugan för en sista övernattning inför båttransporten över Sitojaure. Tak över huvudet känns luxuöst.

-Den stugnatten är det egentliga slutet på fjällturen innan civilisationen åter väntar. Sista dagsetappen är lättgången. Soporna som var och en burit med sig genom hela Sarek är förpassade dit de hör hemma, i soptunnan, säger Christian.

Vackra höstfärger vid Sitojaure/Sijddojávrre Foto: David Björkén

När gruppen väl når fjällstationen i Saltoluokta är lusten att beblanda sig med annat folk liten.

-Vi brukar vilja sitta för oss själva och stanna kvar i vår egen lilla bubbla ett tag till. Även om vi förstås gärna berättar för andra hur tufft det trots allt varit.

Det är trötta men nöjda vandrare som sammanfattar sin Sarektur på bastulaven innan den avslutande middagen på fjällstationen. När gruppen sedan skingras och vardagen tar vid finns ändå bilder att gotta sig åt, som flitigt delas på sociala medier.

-De flesta brukar ha bra kontakt med varandra lång tid efteråt. En tur i Sarek, med allt det innebär, är inget man glömmer i första taget, säger Christian Heimroth.

Läs mer om Sarek nationalpark: https://www.sverigesnationalparker.se/park/sarek-nationalpark/

Läs mer på www.axelhamberg.se om forskaren, läraren och professorn Axel Hambergs livsprojekt i Sarek mellan åren 1894 och 1931. Hans arbete med att studera glaciärerna utvidgades till att omfatta kartritande, berggrund, kvartärgeologi, meteorologi och hydrologi. Han upprättade en egen forskningsstation i Sarek och publicerade 1901 den första större sammanfattningen av sina undersökningar.